Gå till startsidan
Visa viktig juridisk information
fre 19 oktober 2018, vecka 42
Den här sidan kan inte skrivas ut på vanligt sätt.
Använd istället knappen Skriv ut längst upp till höger på sidan.

Registrerade användare har fri tillgång till utskriftsfunktionen.
För icke registrerade användare är kostnaden 10 kr per utskrift.

Så här registrerar du dig och skriver ut:
1. Registrera dig (kostnadsfritt). Klicka på knappen Logga in uppe
till vänster på sidan och följ instruktionerna.
2. Ditt lösenord skickas till din e-postadress.
3. Logga in.
4. Gå till önskad behandlingsöversikt.
5. Klicka på knappen "Skriv ut" längst upp till höger på sidan.
6. Ett nytt fönster öppnas. Klicka på knappen 'Gå vidare'.
7. Utskriftsdialogen visas, klicka på Skriv ut.





Svampinfektioner (invasiva), behandling

Uppdaterad: 2018-01-14
Professor Jan Sjölin, Infektionskliniken/Akademiska sjukhuset, Uppsala

Granskad av: Professor Lars Hagberg, Infektion/Göteborgs Universitet
  • Kommentera innehållet i behandlingsöversikten.
  • Tipsa en kollega om behandlingsöversikten
  • Den här behandlingsöversikten har ingen patientbroschyr som anknyter till ämnet.
  • Den här behandlingsöversikten har ingen video som anknyter till ämnet
  • Den här behandlingsöversikten har ingen kurs som anknyter till ämnet
  • Utskriftsvänlig version av faktabladet


För klinik och behandlingsindikation vid svampinfektioner:
 

Visa behandlingsöversikt: Svampinfektioner (invasiva), diagnostik



BAKGRUND
 

Invasiva svampinfektioner ökar i frekvens och drabbar främst patienter som

  • är immunsupprimerade
  • genomgår avancerad medicinsk behandling (dialys, antibiotikaterapi, intravenös nutrition)
  • genomgått stor kirurgi

De vanligaste svamppatogenerna utgörs av Candida- (jästsvampar) och Aspergillusarter (mögelsvampar). Mindre ofta förekommer infektioner orsakade av andra mögelarter som Mucor, Fusarium och Scedosporium.

Infektioner orsakade av kryptokocker har blivit mindre vanliga i takt med att behandlingen av HIV-patienter har förbättrats men förekommer i ökande grad hos andra patientgrupper med nedsatt T-cellsfunktion.

Invasiva svampinfektioner, d v s infektioner i blod eller djupare liggande organ, är generellt sett svåra att diagnostisera. Felaktig eller försenad behandling kan medföra hög mortalitet.

Pneumocystis carinii, som numera hänförs till svampinfektioner, orsakar främst pneumoni och avhandlas under den rubriken.

Visa behandlingsöversikt Pneumoni



SVAMPINFEKTIONER
 

Vid intensivvård eller efter större kirurgi

Candidainfektioner

Svampinfektioner hos patienter inom intensivvården eller som genomgått större kirurgi orsakas oftast av olika Candida-arter. Den vanligaste formen är candidemi, d v s Candida i blodbanan.

Kliniskt yttrar sig candidemi som sepsis av varierande svårighetsgrad – från antibiotikarefraktär feber till fullt utvecklad septisk chock. En candidemi kan övergå i akut disseminerad candidiasis, varvid metastatiska infektioner med små abscesser i olika organ bildas, t ex i öga, njure och lunga.

I likhet med många bakterier kan Candida även orsaka lokalt invasiv infektion, t ex i buken, urinvägarna, pleura, skelett, leder eller kring proteser.


Behandlingsindikation

Föreligger alltid vid säkerställd Candidainfektion i form av växt av jästsvamp i:
 

  • blododling dragen från perifert kärl eller från CVK
  • normalt steril vätska, t ex likvor, led- eller pleuravätska
  • prov taget under sterila förhållanden från en icke dränerad abscess
  • peritonealdialysvätska vid peritonit
  • eller påvisande av jästsvamp i vävnadsbiopsi från steril lokal

Vidare bör behandling i princip alltid ges om man funnit jästsvamp i peritonealvätska från en patient med nosokomial peritonit. Detsamma gäller vid fynd av jästsvamp på CVK-spets om patienten har eller har haft feber eller symtom på sepsis.

Vid växt av jästsvamp från icke steril lokal, t ex bukabscess med kvarliggande dränage, får behandlingsindikationen ställas i relation till vilka andra agens som isolerats. Ju kortare tid dränaget har suttit desto högre relevans har fyndet.

Empirisk svampbehandling kan övervägas vid antibiotikarefraktär feber hos svårt sjuka koloniserade patienter med multipla riskfaktorer. Vid nosokomial septisk chock bör möjligheten av svampinfektion alltid övervägas och om patienten har riskfaktorer ska antifungal behandling snarast inledas tillsammans med övrig antibiotikabehandling.


Exempel på riskfaktorer är
 

  • genomgången bukkirurgi
  • nekrotiserande pankreatit
  • akut eller kronisk njursvikt
  • mer än en veckas vårdtid på intensivvårdsavdelning
  • behandling med bredspektrumsantibiotika

Kolonisering med Candida kan förekomma på en eller flera lokaler som sår, dränage, luftvägar, urin och faeces. Om patienten inte är koloniserad är sannolikheten för invasiv svampinfektion låg.

Positiv urinodling från patienter utan KAD (>104 cfu/L) kan indikera akut disseminerad infektion med nedslag i njuren, vilket i så fall bör bli föremål för utredning och behandling. Patienter med KAD löper stor risk för kolonisering med Candida och en sådan kolonisering skall inte behandlas om inte särskilda skäl föreligger.


Behandling

Förstahandsläkemedel vid candidemi är en echinocandin: caspofungin, anidulafungin eller micafungin. När tillståndet stabiliserats och det är frågan om en känslig stam byts behandlingen till flukonazol. Vid terapisvikt är liposomalt amfotericin B ett alternativ. Rekommenderad behandlingstid 2 veckor efter första negativa odling. Längre behandlingar, upp till 1-3 månader, behövs ibland vid akut disseminerad candidiasis.

Samma initialbehandling gäller infektioner orsakade av Candida-arter med nedsatt känslighet mot flukonazol, t ex C. glabrata och C. krusei. I dessa fall får man ofta fortsätta behandlingen med echinocandiner under hela behandlingstiden. Vorikonazol kan någon gång användas som ett peroralt alternativ i slutet av behandlingen.

Förutom behandling med antimykotika bör patientens CVK avlägsnas och en ny, i de fall en sådan krävs, läggas i ett annat kärl. Denna rekommendation är inte lika stark vid behandling med en echinocandin som vid behandling med flukonazol. CVK ska dock alltid avlägsnas vid peristerande eller recidiverande candidemi, vid tecken på lokal infektion eller om orsakande Candida-art är C. parapsilosis.


Aspergillusinfektioner

Invasiv infektion med Aspergillus eller andra mögelsvampar är mindre vanlig i denna patientgrupp men förekommer ibland, främst hos patienter med kronisk lungsjukdom. Patienter med lång tid på intensivvårdsavdelningen efter trauma/sepsis kan ha en påtagligt tidnedsatt T-cellsfunktion och ökad känslighet för dessa infektioner. Andra riskfaktorer är levercirrhos, njursvikt och diabetes. Kliniskt kan dessa aspergillusinfektioner yttra sig som kroniskt nekrotiserande, fibrotiserande och/eller kaviterande. Behandlingen sker i princip på samma sätt som hos patienter med hematologisk eller malign sjukdom, se nedan.
 


Efter transplantation, vid hematologisk eller malign sjukdom

I denna grupp är infektioner orsakade av Aspergillus, Mucor och andra mögelarter vanligare. Ingångsport är oftast lunga eller sinus men ibland kan infektionen utgå även från hud eller tarm. Dokumenterade candidainfektioner utgörs främst av candidemi. Vid metastatisk candidainfektion hos neutropena patienter utvecklas inte mikroabscesser som vid akut disseminerad candidiasis utan svampen växer till lokalt och symtom kommer först när antalet neutrofila celler börjar normaliseras. Multipla abscesser ses då med CT/MRT i lever, mjälte eller andra organ. Detta tillstånd tar lång tid att läka även med adekvat behandling och har därför kallats för kronisk disseminerad candidiasis eller hepatosplenal candidiasis efter den vanligaste lokalisationen i lever och mjälte.

Diagnostik av invasiva svampinfektioner hos patienter med hematologisk eller malign sjukdom eller patienter som genomgått transplantation är förenad med betydande svårigheter. Såväl klinik som diagnostik påverkas av grad och typ av nedsatt infektionsförsvar. Därför behandlas dessa patienter oftast på varierande grad av misstanke.
 



Aspergillusinfektion, verifierad eller misstänkt
 

  1. Vorikonazol är förstahandsmedel
  2. Isavukonazol, Caspofungin, liposomalt amfotericin B och posakonazol utgör andrahandsalternativ

Behandlingstiderna är mycket varierande beroende på utbredning, kliniskt läkningsförlopp och underliggande infektionsförsvar men i verifierade fall rekommenderas behandlingstiden vara minst 6 veckor.

 

Mucorinfektion, verifierad eller misstänkt
 

  1. Liposomalt amfotericin B ges i hög dosering
  2. Isavukonazol är ett peroralt uppföljningsalternativ och kan också prövas som primärbehandling om liposomalt amofotericin B bedöms olämpligt.

Vid svårbehandlade svampinfektioner som t ex mucorinfektioner utgör kirurgi, om sådan är möjlig, en viktig komponent för att minska svampmängden . Behandlingstiden är som vid aspergillusinfektion beroende på utbredning, kliniskt läkningsförlopp och underliggande infektionsförsvar. I verifierade fall rekommenderas behandlingstiden inte understiga 12 veckor.

 

Candidainfektion

Behandlas i princip efter de riktlinjer som ovan skisserats för patienter inom intensivvården. Behandlingstiden kan dock behöva förlängas i avvaktan på att underliggande infektionsförsvar rekonstitueras.

Behandling av kronisk disseminerad candidiasis är ofta komplicerad och kräver långvarig behandling. Behandlingen inleds oftast med liposomalt amfotericin B för att sedan följas upp med någon av azolerna.


Empirisk behandling vid misstänkt svampinfektion hos neutropena patienter


På grund av svårigheterna att ställa diagnos och den allvarliga prognosen vid väl etablerad diagnos ges inte sällan empirisk svampbehandling till neutropena eller andra tungt immunosupprimerade patienter vid antibiotikarefraktär feber. Behandlingen insätts efter 4 - 10 dagar alltefter bedömningen av föreliggande riskfaktorer. Caspofungin eller liposomalt amfotericin B är de preparat som använts mest på denna indikation. Neutropena patienter behandlas oftast tills antalet neutrofiler stigit över 0,5 x 109/L. Värdet av empirisk behandling minskar hos patienter som står på profylax och försvinner stort sett helt vid mögelaktiv profylax.

 

Kryptokockinfektioner

Kryptokocker orsakar i de flesta fall en progredierande meningit. Patienter med nedsatt T-cellsfunktion riskerar att infekteras och därför ses infektionen oftast i samband med HIV/AIDS. Ibland drabbas även patienter med blodmaligniteter eller som behandlas med immunsuppressiva läkemedel. Behandlingen inleds helst med en kombination av liposomalt amfotericin B + flucytosin i 2 veckor. Alternativt ges liposomalt amfotericin B enbart i 4 - 6 v. Om patienten då svarat på initialbehandlingen och har negativ odling övergår man till underhållsbehandling oftast med flukonazol. Underhållsbehandlingen fortgår så länge T-cellsfunktionen är påtagligt defekt och i minst 6 – 12 månader.


 

PREPARATÖVERSIKT
 

Amfotericin B / lipidberedningar
 

Amfotericin B har ett brett spektrum, täckande i stort sett alla humanpatogena svampar, och en fungicid effekt som medför liten risk för resistensutveckling. Amfotericin B verkar genom bildandet av kanaler i svampens cellmembran.

Medlet absorberas ej vid peroral behandling och måste därför vid systembehandling ges intravenöst.

Behandling med konventionellt amfotericin B är förenat med många biverkningar som akuta infusionsrelaterade reaktioner, elektrolytrubbningar och njurtoxicitet och används inte lägre vid systembehandling. Flera lipidberedningar med lägre toxicitet har utvecklats men av dessa används i Sverige numer enbart liposomalt amfotericin B (AmBisome).
 

Ambisome har indikationen svåra invasiva svampinfektioner orsakade av Candida eller Aspergillus. Ytterligare indikationer är visceral leishmaniasis samt empirisk behandling av förmodad svampinfektion hos neutropena patienter med feber. Preparatet används i Sverige mycket på indikationen mucormykos. Ambisome doseras oftast 3 mg/kg/dag i.v. Vid infektion med Aspergillus eller andra mögelsvampar är en dosering på minst 5 mg/kg/dag troligen att föredra. I enstaka fall, t ex vid mucormykoser eller infektion i CNS, kan högre doser behöva ges. Vid högre doseringar ökar dock risken för amfotericin B-biverkningar, särskilt njurpåverkan. Ingen interaktion med immunsuppressiva droger.

Flucytosin
 

Flucytosin är ett antifungalt läkemedel med effekt mot främst Candida-arter och kryptokocker. Dock finns risk för snabb resistensutveckling.

Flucytosin används framför allt i kombination med Ambisome vid allvarliga infektioner eller någon gång som singelterapi vid candiduri.

Flucytosin doseras 100-200 mg/kg/dag intravenöst uppdelat på 4 doser. Elimination sker via njuren, varför doseringen ska justeras efter njurfunktion. Benmärgstoxicitet ses vid höga serumkoncentrationer, >100 mg/l, och resistensutveckling vid låga, < 25 mg/l. Därför är det mycket viktigt att koncentrationen i serum följs och att den under hela doseringsintervallet ligger mellan 25 och 100 mg/l.

 

Flukonazol
 

Flukonazol är ett triazolderivat som verkar på syntesen av svampens cellmembran resulterande i fungistatisk effekt. Antimykotiskt spektrum innefattar Candida-arter och kryptokocker. Preparatet har dålig effekt mot C. glabrata. C. krusei och olika Aspergillus-arter är resistenta. Vid ökad användning av flukonazol, t ex som profylax eller annan liberal användning, ses selektion mot mer resistenta Candida-arter. Lokalt ökande förekomst av sådana bör leda till översyn av flukonazolanvändningen. Äkta resistensutveckling förekommer men är mindre vanlig och sker då främst vid långvarig behandling eller upprepade kurer.

Flukonazol har indikation invasiva candidainfektioner och kryptokockmeningit.

Den mest studerade dosen vid invasiv candidainfektion är 400 mg/dag. På grund av lång halveringstid bör dosen dubbleras första dagen.

Hos barn äldre än 4 veckor är doseringen 8-12 mg/kg.

Flukonazol utsöndras via njurarna och doseringen bör därför anpassas till aktuell njurfunktion. Observera att vid vissa dialysformer dialyseras flukonazol bort och normal dos bör behållas och ibland även ökas. Plasmakoncentrationsbestämning kan vara av värde i sådana fall. Kan ges så väl intrvenöst som peroralt. Bortsett från viss leverpåverkan är biverkningar sällan ett problem. Viss interaktionsproblematik, t ex med vissa immunsuppressiva läkemedel föreligger. Förlänger QT-tiden.
 


Itrakonazol
 

Itrakonazol är en azol med aktivitet även mot Aspergillus. I klinisk praxis har itrakonazol till allra största delen kommit att ersättas av de nyare azolerna vorikonazol och posakonazol.

Doseringen sker med 100-200 mg peroralt två gånger dagligen. Absorptionen av itrakonazol i mixturform är varierande och än mer så efter intag av tabletter. Plasmakoncentrationen bör följas för säkerställande av tillräcklig koncentration och koncentrationer av itrakonzaol plus en aktiv hydroximetabolit på >1 mg/l före dos bör eftersträvas.

Itrakonazol har många interaktioner med andra läkemedel och förlänger QT-tiden. Viss risk för resistensutveckling vid längre behandlingar.

 

Vorikonazol
 

Vorikonazol är ett triazolpreparat med fungicid effekt mot Aspergillus och en del andra mögelsvampar. Vorikonazol har fungistatisk effekt mot Candida, inklusive arter med nedsatt känslighet mot flukonazol, t ex C. glabrata och C. krusei. Korsresistens förekommer dock. Preparatet har ingen effekt mot Mucor.

Vorikonazol har indikationerna:
 

  • Invasiv aspergillos
  • Candidemi
  • Allvarliga invasiva flukonazolresistenta Candida-infektioner
  • Allvarliga infektioner orsakade av Scedosporium spp. och Fusarium spp.
  • Som profylax till stamcellstransplanterade patienter med hög risk för att utveckla invasiv svampinfektion

Doseras initialt intravenöst 6 mg/kg x 2 dag 1, därefter 3-4 mg/kg x 2 följt av 200 mg x 2 peroralt (vid kroppsvikt < 40 kg 100 mg x 2 p.o.). Vorikonazol är godkänt för behandling av barn äldre än 2 år. För dosering till barn, se FASS.

Vorikonazol har många kliniskt betydelsefulla interaktioner med andra läkemedel, t ex immunsuppressiva. Resistensutveckling på liknande sätt som för flukonazol har iakttagits. Vorikonazol kan behöva dosjusteras vid nedsatt leverfunktion och vid nedsatt njurfunktion bör den intravenösa beredningen användas med försiktighet. Vid behandling av svåra svampinfektioner bör plasmakoncentrationerna följas och ligga >1 mg/L före dos. Koncentrationer >5-6 mg/L bör undvikas på grund av den ökade risken för biverkningar.

Vorikonazol tolereras bra men har fler biverkningar än flukonazol. Reversibla synstörningar är vanliga, särskilt vid inledningen av en behandling. Förlänger QT-tiden.

 

Posakonazol
 

Posakonazol är ett azolpreparat med fungicid effekt mot Aspergillus och en del andra mögelsvampar, bl a Mucor. Posakonazol har fungistatisk effekt mot Candida, inklusive arter med nedsatt känslighet mot flukonazol. Korsresistens mot flukonazol och vorikonazol förekommer.

Posakonazol har indikationerna:
 

  • Invasiv aspergillusinfektion som inte svarat på initialbehandling med amfotericin B

  • Invasiv aspergillusinfektion där behandling med vorikonazol ej är genomförbar på grund av biverkningar eller interaktionsproblematik

  • Godkänt för behandling av fusariuminfektioner som ej svarat på amfotericin B

  • Profylaktisk behandling av invasiv svampsjukdom hos patienter som genomgått allogen stamcellstransplantation eller induktionsbehandling av akut myeloisk leukemi eller myelodysplastiskt syndrom

Även om indikationen ännu inte är godkänd, har posakonazol i avsaknad av andra alternativ använts som peroral uppföljning efter initial behandling med amfotericin B vid mucormykoser.


Posakonazol finns numer både som enterotabletter och intravenös beredning. Bägge ges i dosen 300 mg x 2 dag 1 och därefter 300 mg x 1. Den äldre mixturen ger signifikant lägre koncentrationer och ska inte användas annat än i de få fall där ovanstående beredningar inte är lämpliga.

Posakonazol har interaktioner med andra läkemedel som måste beaktas vid behandling, t ex med immunsuppressiva läkemedel. Dessa förefaller dock vara mindre uttalade än för vorikonazol. Posakonazol behöver ej dosjusteras vid nedsatt njurfunktion. Erfarenheterna vid nedsatt leverfunktion är begränsade.

Posakonazol tolereras bra och biverkningsprofilen påminner om den för flukonazol. Liksom övriga azoler kan posakonazol ge förlängning av QTc-tiden.

 

Isavukonazol
 

Isavukonazol är ett azolpreparat med likartat spektrum som posakonazol. Den kliniska effekten vid infektioner orsakade av Aspergillus och Mucor är dock bättre dokumenterad.

Isavukonazol har indikationerna:
 

  • Invasiv aspergillos

  • Mukormykos hos patienter för vilka behandling med amfotericin B inte är lämpligt

Isavukonazol finns både peroralt och intravenöst och ges i samma dosering 200 mg x 3 under de första två dygnen. Därefter 200 mg x 1.

Isavukonazol har interaktioner med andra läkemedel som måste beaktas vid behandling, t ex med immunosuppressiva läkemedel. Dessa förefaller dock vara mindre uttalade än för vorikonazol. Isavukonazol behöver ej dosjusteras vid nedsatt njurfunktion eller vid lindrig eller måttligt nedsatt leverfunktion.

Isavukonazol tolereras bra och biverkningsprofilen påminner om den för posakonazol och flukonazol. Till skillnad mot övriga azoler kan isavukonazol förkorta QT-tiden.

 

Caspofungin
 

Caspofungin är ett antimykotikum som tillhör gruppen echinocandiner, vilka påverkar svamparnas cellväggssyntes till skillnad mot övriga registrerade svampmedel med effekt på svamparnas cellmembran.

Caspofungin har aktivitet mot Candida och Aspergillus. Mot Candida är effekten fungicid medan den mot Aspergillus är fungistatisk. Det föreligger ingen korsresistens med azoler. Preparatet har ingen aktivitet mot Mucor.

Caspoguginhar indikationerna:
 

  • Invasiv candidiasis

  • Som empirisk behandling av trolig svampinfektion hos neutropena patienter med feber

  • Aspergillusinfektion som inte svarat på initialbehandling med amfotericin B eller en azol

Caspofungin kan endast ges parenteralt. Doseras intravenöst 70 mg dag 1, därefter 50 mg dagligen (vid kroppsvikt >80kg 70mg x 1). Godkänt för behandling av barn i alla åldrar men erfarenheten begränsad för barn < 1 år. För barndosering, se FASS.

Preparatet har en relativt begränsad interaktionsproblematik men interaktioner förekommer, bl a med immunsuppressiva droger. Vid nedsatt njurfunktion behöver caspofungin inte dosjusteras. Vid nedsatt leverfunktion anges ha oförändrad dosering vid lindring nedsättning och reducerad vid måttlig medan erfarenheter från svår leverfunktionsnedsättning saknas.

Caspofungin tolereras väl och jämfört med övriga antimykotika är biverkningsprofilen gynnsam.

 

Anidulafungin
 

Anidulafungin är en echinocandin med samma antimykotiska spektrum som caspofungin. Preparatet har indikation invasiv candidiasis hos vuxna patienter.

Doseras intravenöst 200 mg x 1 dag 1, därefter 100 mg dagligen. Ingen dosjustering krävs vid nedsatt njur- eller leverfunktion. Inga kliniskt relevanta interaktioner har hittills iakttagits.

Anidulafungin tolereras väl och biverkningsprofilen är gynnsam.

 

Micafungin
 

Micafungin är en echinocandin med samma antimykotiska spektrum som caspofungin och anidulafungin. Preparatet har indikationerna:
 

  • Invasiv candidiasis

  • Profylaktisk behandling mot Candida-infektion hos patienter som genomgår allogen hematopoetisk stamcellstransplantation eller patienter som förväntas ha neutropeni 10 dagar eller längre

Behandlingsdosen är 100 mg x 1 intravenöst. Ingen dosjustering krävs vid nedsatt njurfunktion eller lätt till måttligt nedsatt leverfunktion. Inga kliniskt relevanta interaktioner har hittills iakttagits.

Micafungin tolereras väl och jämfört med övriga antimykotika är biverkningsprofilen gynnsam. Experimentella data på råtta indikerar potentiell risk för utveckling av levertumörer. I den europeiska produktresumén rekommenderas användning endast efter noggrann nytta/riskvärdering då andra medel inte anses tillämpliga. Den kliniska relevansen av de experimentella fynden är svårtolkad. En omfattande klinisk erfarenhet av micafungin indikerar en likvärdig säkerhetsprofil med övriga echinocandiner. I europeiska och nordamerikanska behandlingsrekommendationer har echinocandinerna ofta jämställts.
 



BEHANDLINGSFÖRSLAG
 

Candida
 

Candiduri (B37.4)

Växt av Candida i urinodling är oftast frågan om kolonisation hos en patient med KAD. Candiduri brukar kvarstå – oavsett behandling eller ej – tills katetern tas bort. Behandling kan dock bli aktuell i vissa situationer, t ex efter njurtransplantation eller vid anatomiska hinder i urinvägarna.

Candiduri kan också förekomma sekundärt till candidemi och akut disseminerad candidiasis och är då oftast associerad med en infektion i njuren. Lägre urinkoncentrationer av flukonazol och flucytosin vid nedsatt njurfunktion. Lokal behandling med amfotericin B har prövats (se speciallitteratur).

DrogDos/dagDuration av behandling
Flukonazol (Diflucan)400-200 mg x 1 dag 1, därefter 200-100 mg x 1 i.v. eller p.o.2 veckor. Kan i enskilda fall förlängas till 4 v.
Flucytosin (Ancotil)100-200 mg/kg uppdelat på 4 doser i.v. eller p.o.2 veckor. Kan i enskilda fall förlängas till 4 v.



Candidemi (B37.7)

Viktigt att om möjligt byta intravasala katetrar.

DrogDos/dagDuration av behandling
Flukonazol (Diflucan)800-400 mg i.v. x 1 dag 1, därefter 400-200 mg iv x 1 i.v. eller p.o.14 dagar efter 1:a negativa odling, längre behandling vid kvarliggande främmande material som ej kunnat bytas.
Caspofungin (Cancidas)70 mg i.v. x 1 dag 1, därefter 50 mg i.v. x 1 (>80 kg 70 mg x 1 i.v.)Som ovan.
Anidulafungin (Ecalta)200 mg i.v. x 1 dag 1, därefter 100 mg i.v. x 1Som ovan.
Micafungin (Mycamine)100 mg i.v x 1Som ovan
Lipid AmB (Ambisome)3 mg/kg i.v. x 1Som ovan.
Vorikonazol (Vfend)6 mg/kg i.v. x 2 dag 1, därefter 200 mg x 2 p.o. *Som ovan.

* Vfend, 6 mg/kg x 2 i.v. eller 400 mg x 2 (< 40kg 200 mg x 2) p.o. dag 1, därefter 4 mg/kg x 2 i.v. eller 200 mg x 2 p.o. (< 40kg 100 mg x 2 p.o.)


Akut disseminerad candidiasis (B37.8C)

Behandlas i princip på samma sätt som candidemi. Behandlingstiden är beroende på lokalisation, läkningsförlopp och underliggande infektionsförsvar. Vid nedslag i ögat bör behandlingen fortgå tills förändringarna försvunnit eller stabiliserats, vilket ofta kan ta 6-12 veckor.


Lokalt invasiv candidiasis (B37.8W)

Behandlas i princip på samma sätt som candidemi. Behandlingstiden är beroende på lokalisation, storlek, läkningsförlopp etc och måste individualiseras. I första hand används flukonazol, i andra hand en echinocandin.


Kronisk disseminerad candidiasis (B37.8W)

Individualiserad behandling efter lokalisation, storlek, läkningsförlopp och underliggande infektionsförsvar. Oftast initial behandling med Ambisome följt av behandling med en azol ofta under lång tid – månader upp till något år och i enstaka fall längre.

 

Aspergillus
 

Invasiv (B44.0, 44.7-9)

DrogDos/dagDuration av behandling
Vorikonazol (Vfend)6 mg/kg x 2 i.v. dag 1, därefter 200 mg x 2 p.o.*Oklar längd. Läkningshastighet och underliggande infektionsförsvar styr. Behandlingen bör fortgå i minst 6 veckor
Isavukonazol (Cresemba)200 mg x 3 dag 1-2, därefter 200 mg x 1 i.v. eller p-o.Som ovan
Lipid AmB (Ambisome)(3)-5 mg/kg x 1 i.v.Som ovan.
Caspofungin (Cancidas)70 mg i.v. x 1 dag 1, därefter 50 mg i.v. x 1 (>80 kg 70 mg i.v. x 1)Som ovan.
Posakonazol (Noxafil)400 mg x 2 p.o.Som ovan.

* Vfend, 6 mg/kg x 2 i.v. eller 400 mg x 2 (< 40kg 200 mg x 2) p.o. dag 1, därefter 4 mg/kg x 2 i.v. eller 200 mg x 2 p.o. (< 40kg 100 mg x 2 p.o.)


Kryptokocker

Invasiv kryptokockos (B45.0, 45.1, 45.7)

DrogDos/dagDuration av behandling
Lipid AmB (Ambisome) + flucytocin (Ancotil)3-4 mg/kg x 1 i.v. + 100 mg/kg uppdelat på 4 doser i.v. eller p.o.Beroende på kliniskt förlopp och sterilisering av likvor. Ofta 2 veckor följt av flukonazolbehandling 400 mg x 1 i-v. eller p.o. i 8 veckor följt av 200 mg x 1 p.o. som underhållsbehandling.
Lipid AmB (Ambisome)3-4 mg/kg x 1 i.v6 veckor följt av flukonazol-behandling 200 mg x 1 p.o. som underhållsbehandling.
Flukonazol (Diflucan)800-1200 mg x 1 i.v. eller p.o.10-12 veckor följt av 200 mg x 1 p.o. som underhållsbehandling.




ICD-10

Candidainfektion i andra urogenitalorgan B37.4
Candidasepsis B37.7
Disseminerad candidainfektion B37.8C
Candidainfektion med andra lokalisationer B37.8W
Invasiv lungaspergillos B44.0
Disseminerad aspergillos B44.7
Andra specificerade former av aspergillos B44.8
Aspergillos, ospecificerad B44.9
Kryptokockos i lunga B45.0
Cerebral kryptokockos B45.1
Disseminerad kryptokockos B45.7

 

Behandlingsrekommendation
 

Rekommenderad läkemedelsbehandling enligt Läkemedelsverket

Gå till början av sidan.

Copyright © 2018, Internetmedicin AB
ID:614